Samtal jag inte vill ha

I dag kom då det där samtalet som jag befarade skulle komma en dag men inte nu, det är för tidigt. Det är ju bara knappt sju månader sedan jag fick ett annat besked, då var det min morbror. I dag kom samtalet som sade att min moster som har kommit att stå mig väldigt nära hade fått en stor stroke. Det som är mest jobbigt är att hon var på resa till Prag så hon togs in på sjukhus där och nu väntar vi på att de ska kunna skicka hem henne till Sverige.

Det är många frågor i huvudet just nu, frågor som visar att i stunder av sorg och förtvivlan blir människor egoister. Jag menar att först lades fokus på mig själv och min önskan att hon inte ska dö av den utan återhämta sig. Denna önskan är egoistisk eftersom jag inte kan i dagsläget säga vad stroken givit henne för men. Hur kommer hennes liv att bli om hon överlever den?

När jag kommit till sans med min önskan börjar jag se det ljusa för henne, hon ville så gärna åka dit igen, och hon gjorde det. Kan det bli bättre för henne? Hon var där, hennes önskan blev förverkligad och hon kan väl inte få ett bättre slut om det är det som komma skall.

Det är en jobbig tid som kommer framöver oavsett vad utgången blir av det hela. Och hela tiden ska jag glädjas i tanken att hon var där hon ville. Dessutom tror jag att människan väljer vilka som ska vara i närheten den dagen vi somnar in för gott, så om hon vill att jag ska vara där när stunden är kommen så kommer jag att få vara det, oavsett om hennes tid är nu eller om det kommer dröja ett tag till.